Begravning
Nu är begravningen över och jag kan kortfattat säga att det var den värsta stunden i hela mitt liv, fast det var samtidigt väldigt fint! Det var ju den första begravningen jag är på så är ju inte så jätte kul att börja med mormor som man träffade så ofta
Allting var faktiskt bra på själva begravningen, musiken, folket, vädret, blommorna och främst prästen, hon som sjöng och kantorn. Skulle vilja tacka er enormt för erat proffisionella arbete med begravningen, mormor förkänade det finaste och det fick hon också.
Den första låten var Amazing Grace spelad på orgel och den var riktigt fin har blivit helt kär i den låten nu. Det var när de spelade den som allt brast, usch vad jag började gråta. Jag försökte hålla tillbaka lite och låta tårarna rinna bara, men det gick sådär. Jag behövde använda två näsdukar och alla blev klissblöta. Jag har aldrig sett folk uttrycka så mycket sorg och känslor på en gång. Även fast att det inte var trevligt så var det faktiskt en stor erfarenhet att verkligen se hur andra folk, som man aldrig hade trott skulle gråta, grät så mycket. Det hjälpte en att inte vara så trångsynt och det kändes som att man blev mer osjälvisk.
Mormor du är verkligen älskad och jag saknar dig så!
Jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle komma åkade i sin rullstol och komma och hälsa på mig. Det är väll så som Lars (prästen) sa, att hon kommer alltid finnas kvar hos oss så länge vi minns henne och minnas henne kommer jag alltid att göra! Men jag har svårt att fatta det, jag kommer aldrig mer få träffa henne.
Men som tur är så dog hon stillsamt och bara somnade in. Hon hade ju trotts allt fått en propp i hjärnan och var blind, stum och delvis förlamad. Så det var lika bra att det blev som det blev och att det gick så fort. En sak som jag faktiskt tycker är helt otrolig är att hon kämpade så i det sissta, Mamma och hennes systrar sa att hon verkligen ansträngde sig för att få luft. För jag tror det var den dagen allt hände så var det Nisses (hennes enda bror, men som är död) födelsedag. Så jag tror att det är så som mina mostrar och min mamma sa, hon kämpade så för att hon inte ville dö på hans födelsedag.
Sedan är det ju inget bra som kommer utan något dåligt. Vi var och åt på församlingshemmet i Säffle efter själva begravningen. Sen när vi var klara och skulle duka av och diska m.m. så kom det några som sa att dom skulle vara där och klagade på att vi inte var klara och ville köra ut oss. Men vi visste inget om att dom skulle vara där, det hade ingen sagt till oss men ändå, så behandlar man ju inte sörjande folk. De var ju äldre också så man trodde ju att de skulle bete sig lite hövligare. Det var trotts allt bara någon kyrkförening som skulle ha en månadsträff där, det kunde de väll ha skjutit upp en halvtimme, hur mycket hade det gjort lixom?
Men i vilket fall som hällst så vill jag tacka:
- Lars Richter (prästen)
För stort engagemang och ett extremt bra utförande av begravningen. - Helena Olsson
För väldigt bra sång och gitarr spel. - Och alla andra som var med på begravningen för min mormor.
// Daniel
Comments
Åsa
Begravningar är alltid jobbigt.
Beklagar sorgen..
Joo, man ska nog säga tack. men det är ingenting som är superviktigt.