Vad säger ni om jag säger livet? För min del så blir jag mestadels bara förvirrad. Lixom vad är verkligen meningen med livet?

Jag tror starkt på den teorin som Linnea hade när jag frågade henne vad hon trodde. Det var den att man ska leva livet så bra som möjligt. Alltså, må bra själv utan att få andra att må dåligt samtidigt som man har kul.

Det var något sånt jag uppfattade det när hon förklarade i alla fall. Plus att man även ska vara produktiv och få barn osv. Nu menar jag definitivt inte att sånna som inte kan få barn av olika anledningar inte är värda att leva. För det är alla människor! Det finns ju allternativ som fungerar välldigt bra i stora fall, typ som adoption m.m.

Men om meningen med livet är att man ska ha kul osv. så tror jag inte att mitt liv är som det är meningen att det ska vara. För mitt liv är det mest tråkiga och meningslösa liv man kan leva och jag ska berätta varför.

Vi börjar så här, tänk dig följande:
Du bor ute på landet men har inte intresse för något som har med landet eller traktorer osv. att göra. Det är 3 mil in till stan och det går typ 3 bussar per dag tror jag (om man har tur).

Men sen så råkar den staden vara den mest omysiga, passiva och tråkigaste staden i sverige. Plus att det heller inte finns några roliga affärer. Sedan är det ungefär 3-4 mil till närmaste kompis och aldrig är det några föräldrar som vill skjutsa en någonstans.

Till och med skolan är helt rutten, det enda du gör är gå att vänta på att få sluta och på att få komma hem. Men sen när du kommer hem så går allt så fort och du får inget skolarbete gjort och då blir du bara stressad och störd på skolan.

Sen så finns det ingen kärlek i luften heller. Du går och blir kär i en person som du träffar på internet och som kommer hem till dig. Du känner att personen är jätte mysig och blir helt tokig i den. Men tyvärr så är den personen kär i en annan person än dig själv. Och då känner du dig värdelös för att inte personen vill ha dig. Allt blir ju inte bättre för att den personen hela tiden visar att den inte vill ha någonting med dig att göra, igenom att "glömma" att ringa när den har sagt att den har sagt att den ska ringa.

Den personen verkar även helt off på dig och du vet att det inte kommer bli någon kärlek mellan er så du bestämmer dig för att dissa den lika myket som den dissat dig. Men när du väl gör det så ångrar du dig nästan för att du gillar den personen så himmla mycket. Men du känner inte att du vill be om förlåtelse eftersom att den perosonen inte verkar förstå hur mcket du gillar den. Eller rättare sagt inte bry sig om, om du blir sårad, eftersom att den personen ju ändå har en annan person att gå till, som är kär i den. Och när den personen skiter i om du stannar kvar eller sticker, så känner du att är lika mycket värd för den personen som en död skalbagge är. Men hur mycket du än försöker så kommer du inte över den personen.

Sedan blir inget lättare för att hela skolan går runt och kallar dig "jävla bög" trotts att du inte är det. Visst, du tycker inte att det är så jobbigt och skiter fullständigt i det. Men du känner att det omedvetet äter upp dig inifrån.

Hemma är det inget himmelrike heller precis. Dina föräldrar hatar dig för det mesta, men det på grund av att du blir så lätt arg på saker som inte man normalt inte blir så arg på. Men du vill ju såklart inte bli så arg, det är bara det att du saknar den där känslan att vara älskad. Det tror du i alla fall är problemet.

Och varenda jävla dag är den andra lik!