Idag på första sidan av aftonbladet så stod det med stora bokstäver "Tjejkompisar i dödskrasch". Alltså vilket hemskt sätt att dö på egentligen, för bilen kraschade ju rakt in i ett träd så att motorn blev in mosad på det stället som passagerarsätet skulle ha varit. Så tänk dig själv att sitta där och känna hur föraren tappar kontrollen över bilen så att ni är på väg rakt av vägen och in i ett träd. Att dö livrädd är nog inte så jätte trevligt.

Men vem är det egentligen värst för sedan efter olyckan, familjen och de anhöriga eller föraren som överlevde kraschen. För att veta att det är man själv som har förorsakat sin egen kompis död är nog inte så värst kul. Och om det nu är så att hon som körde hade alkohol i kroppen så kommer det ju bli extremt mycket värre för henne. Särskilt eftersom att det då blir mycket mer hennes fel. Och sen måste hon ju leva med det hela livet, det är ju ingen som går över efter ett tag precis.

Sen är det ju de anhöriga och familjen. Det är ju alltid jobbigt när någon i familjen dör och så. Men i de flesta fallen när någon i familjen där så är de ju oftast gamla och utnötta, så det tillhör ju livets gång. Alla har någon gång fötts och kommer så småningom at dö. Men vid sådana här olyckor är det ju bara så onödigt, kvinnan som bara var 21 år hade ju en enorm resa kvar i livet.
Det kan ju inte heller vara värst uppiggande för de anhöriga när det står i på förstasidan på varenda tidning i varje affär och på varenda löpsedel i hela Sverige. Liksom jag skulle aldrig ens orkat åka till en affär den dagen.

Jag kan faktiskt inte ens våga mig på att gissa för vem det är värst. Men jag tror ändå det är väldigt lika. Sorg är ju ändå sorg. Jag tycker man inte ska hålla på att trixa hit och dit med om det är lite eller mycket sorg. Utan känner man sorg så gör man, oavsett i vilken mängd det är!