Varning för flödesskrivning...

Det liksom känns som att det inte finns något att stå på. Allt har tappat grunden, det är helt tomt. Jag förstår inte känslan själv. Det är är ganska jobbigt, äckligt och läskigt. Mest läskigt för att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det och för att jag inte förstår att dessa känslorna ens kommer.
Det känns som att man inte är menad för allt som annars känns så självklart. Vissa är mer lyckligt lottade än andra. Ibland går det bara inte att blicka frammåt. Fasst visst jag behövde detta, en smäll på käfften. Sanningen är väll den att jag behöver endel till.

Jag ligger och kollar på mobilen. Den där lilla plast saken som så snabbt kan förändra så mycket. Och visst jag önskar inget annat än att det kommer låta till i den och ge mig ett ljus. Men jag vet att det inte kommer. Dessvärre tror jag det även fasst jag vet att det inte kommer det.

Jag vågar inte längre ta beslut, jag vågar inte längre ta kliv. Ja vet hur fel det kan bli. Hur mycket man kan ångra sig men utan att det ska betyda något. Men jag försöker banka in i mitt huvud att jag ska vara modig precis som Jennifer så vackert sjunger för mig.

Jag skulle ha fel om jag sa att jag gjorde fel som gav mig in på det spår jag gjorde för det var det inte. Det är otroligt hur några minuter i ens liv. Ja bara minnena av de minuterna kan betyda så mycket. Men sanningen är nog den att detta inte är något för mig. Jag blir faktiskt äcklad när jag hör ordet kärlek, jag förstår det inte riktigt. Något så vackert och härligt som är ömsesidigt. Ordet ömsesidigt förekommer inte så mycket för min del. Jag börjar förstå människor. Jag börjar förstå honom.

Men den känslan, eller rättare sagt minnet av känslan, känslan som var något så otroligt extra, den går inte att glömma. Och drömmen om att känna det igen går inte att kasta bort.