Gud, jag avlinder nästan, skriver detta på svenska bara för att jag måste skriva av mig. Du är så jävla fin. Jag är så jävla smörig. Men visst, jag får vara det lite nu, för du är seriöst så magisk så jag inte vet vart jag ska vänta mig. Måste få utlopp för det. Jag orkar inte vänta. Vänta är inte min grej, fast jag måste väll lära mig det med. Men jag vill ju lära känna dig mer. Jag vill lära känna allt som finns där. Om några dagar, kanske en vecka. Kan vi förhoppningsvis ta upp mer lärdommar från varrann. Förhoppningsvis ja... Det kan ske mycket oväntat på den tiden. Man ska inte ha några förväntningar, då blir man bara besviken. Men hoppet kommer jag aldrig släppa. Jag hoppas.
Men en vecka är mycket. I alla fall för detta. Som det kanske märks så håller jag på att bli tokig. Galen. Störd. Ja kalla det vad ni vill. Men jag har hittat en guldgruva. Jag känner att det verkligen finns oändligt mycket att hämta här och jag hoppas att jag åt minstånde ska kunna vara en silvergruva tillbaka. Men jag är som jag är så får dina ögon skapa den bild du får. Det är inget mer med det.

Men om jag ska vara ärlig. Så var detta bara bra. Att du försvann menar jag. För några dagar sådär. Så jag fick känna på den intensiva saknaden som faktiskt uppstår. Det var en ny sak för mig. Det var längesen jag saknade något på riktigt. Men jag mins inte denna intensiva känslan. Det känns bra i alla fall.

That's it.

// Daniel