Gonna get my hair dressed (for success) on tuesday. This is the inspiration pic.
What do you think? Does it gonna fit me?

// Daniel

Det känns som att alla är äldre nu...

Här är en liten novell jag nu har skrivit i Svenska A kursen. Temat var "personifieringar" och en "uppgörelse". Vad tycker ni?

Jimmy ställde klumpigt ner fotografiet på nattduksbordet när mannen, även känd som ”Ångest”, plötsligt satt böjd över honom igen. Hans stickande blick borrade sig in i Jimmys ögon och när han försökte stänga dem kändes det som någon höll isär dem med en tång. Det kvittade hur mycket han än vred sig och kröp ihop, blicken var fortfarande där och det verkade nästan som att den blev intensivare ju mer han kämpade emot. Plötsligt ser Jimmy en hand komma närmare och för en sekund släpper allt ont han känner inom sig. Handen smög sakta in genom hans pannben och lade ett stort mörker över hans hornhinna.

Hans känslor, som för en stund hade försvunnit, kom nu rinnandes upp för benen. Det var helt mörkt inte en en endaste ljusglimt kom igenom det tjocka täcket av mörker och hans tankar började bli mer och mer förvirrade. De greps av panik. De flög runt, runt, runt och då och då krockade de in i varandra. De små försvarslösa tankarna som liknade harmonifulla maskrosfrön var helt hjälplösa. De tunna känslospröten som fick tankarna att röra på sig började nu bli så sköra att vissa bröts av när de kraschade in i varandra.
Jimmy kände detta. De avbrutna känslospröten framkallade någon sorts motsatt eufori i hans kropp, men trotts det kunde han inte röra sig. All energi som det harmlösa hjärtat skickade ut till hans kropp for på en gång upp till de panikslagna tankarna som inte längre kunde behärska sig.

Hans händer började skaka som ett tecken på att det var brist på något. Det var hans energi som höll på att ta slut, det fanns ingen kraft kvar i kroppen. Jimmy började slappna av och koncentrera sig på att återfå kontrollen. Detta märkte mannen så han förde in sin hand lite längre igenom Jimmys numera, smått ömmande, pannben. Han kände hur mannen tog tag i något och drog till.

Krampaktigt knöts hans händer ihop och kramade fram en pulserande knytnäve. Jimmy hade ingen energi kvar och han började domna bort. Musklerna spändes lamt och slappnade av allt eftersom, vilket fick delar av kroppen att småskaka som ett tecken på hjälp. Nu orkade inte Jimmy mer, kommentarerna som hade börjat viskas till honom var bara för mycket. Allt det där som han hade hört. Allt det där som hon hade gjort och inte gjort. Han orkade inte besvara frågan som så länge hade åkt runt i hans huvud, varför skulle just han göra det stora misstaget.

Nu var det nog, han skulle gå vidare. Han började fokusera på sina ögon och sakta men säkert revs det svarta täcket, som låg över Jimmys hornhinna, bort bit för bit. Han kunde nu urskilja ett suddigt ansikte som var böjt över honom och med de sista krafterna i hans kropp spärrade han upp ögonen.

Han hörde en smäll och kände en smärta värre än någonting annat. Tankarna hade exploderat och blivit till stoft. Mannen slungades nu kraftigt bakåt upp i taket för att sedan falla ner och som en ande försvinna in i tavlan. Den vacklade till, föll ner i golvet och lämnade ett golv fyllt av glassplitter efter sig. På någon sekund hade det, som hade varit Jimmys största rädsla i flera år, förgjorts.

Han hade klarat det, denna gången hade det inte slutat med att han hade svimmat, denna gången var det inte han som förlorade. Ikväll, ja ikväll var Jimmy sin egen hjälte.